Guarabira

Här kommer lite bilder ifrån vår vistelse i Guarabira. Det är inte så många för utan kamera och utan mobilladdare kommer man inte så långt. Men några skruttiga bilder blev det.

Juniors moster Lúzia har ett litet hål i väggen som fungerar som en minilivs. Varje morgon vaknar hon kl 05.00 för att ta emot nybakt bröd och på lördagarna går hon till marknaden för att fylla på lagren.  

Här är Juniors morbrors fru Maria, matte till hunden Barbi som jag tyvärr inte fick någon bild på, och mamma till Alini och Antonio Carlos. Hon arbetar på ett behandlingshem för stökiga ungdomar mellan 10 och 18 år som är finantierat av en Tysk församling genom fadderskap. Alla ungdomarna har fadderföräldrar i Tyskland som följer ungdomarnas utveckling och vissa skapar relationer för hela livet. Hon erbjöd mig att komma och hälsa på på söndagen men då hade vi redan åkt till huset vid stranden.

Här Tia Lúzia och hennes svärdotter Joasanna.

På lördagen tog Juniors kusin Alini med mig till en tjej som målade naglar. Hon hade en katalog full men olika mönster vilka hon målade med textilfärg och en lite pytte pensel. Så här fina blev mina! 

 När vi kom tillbaka från manikyren tog vi en sväng till marknaden. Det var i sluttampen och många försäljare hade redan plockat ihop sina stånd och åkt därifrån. Vi gick runt lite men hade inte riktigt någon köplust.

En av de mest fantastiska sakerna med Brasilien tycker jag är att det är så mycket djur överallt och att man fortfarande använder sig utav hästar och åsnor som bruksdjur. Det gör bilturerna spännande även för Nando. Här ser man hästar, åsnor, kor, getter, får, höns och massor utav "vira latas" gatuhundar.

Efter lunchen bar det iväg emot Bahia da traição och Joasannas släktngs strandhus som vi skulle få bo i några nätter. Nando sov hela bilturen som gick igenom kuperade landskap. Vi hade inte tid att stanna och ta bilder och så otroligt vackert som det var går ändå inte att återge på bild med en skruttig mobilkamera.

Det hann bli mörkt innan vi kom fram och i Bahia väntade Josy, Luciano och två vänner till dem. I huset möttes vi av en myggsvärm utan dess like och jag fick smått panik innan jag hunnit dra upp myggmedlet och smörjt in mig och Nando. Men när vi var noggrant insmorda kunde jag slappna av och hjälpa till att ställa i ordning huset och alla sängarna. I sånna här strandhus hinner det bli dammigt mellan besöken och när det regnar faller det ned skit ifrån takpannorna. Senaste gången någon var i huset var under Carnavalen i februari. Så det var en del att göra innan vi kunde ta det lugnt och äta kvällsmat. 

Framåt tiotiden började jag känna mig febrig med huvudvärk och ont i kroppen. Jag som är livrädd för Dengue trodde så klart att det var det jag fått men Junior försökte förvissa mig om att det inte är så vanligt i de trakterna. Men jag vågade inte ta någon vanlig värktablett som kan vara väldigt farligt om man har Dengue utan jag fick vänta till morgonen då apoteket öppnade. Under natten steg febern, huvudet kändes som om det skulle sprängas och som om inte det var nog var jag tvungen att saxa mellan alla sovandes på golven för att springa på toa stup i kvarten. Jag vet fortfarande inte vad det var som drabbade mig men antagligen någon form utav maginfluensa eller matförgiftning.