Berimbau-musik i vardagsrummet...

Verkligen TACK för alla era fina och stöttande kommentarer! Det känns bra att höra att man ska lita på sig själv och det är ju faktiskt vad jag gjort från början men det är konstigt hur lätt självförtroendet kan ryckas undan av någon auktoritetsperson! När jag tänker efter så tycker jag att Nando verkar väldigt trygg som person så den där "hungriga vargen" teorin stämmer nog inte in på honom. Skönt att få börja njuta igen av lillprinsen och inte behöva tänka på att inte göra fel! Men jag är ändå glad att barmorskan sa som hon tyckte och gjorde mig uppmärksam på att man faktiskt inte MÅSTE amma jämt. Jag har börjat tänka lite mer på att hålla upp med amningen mellan måltiderna och det verkar faktiskt funka. Igår åt han allt jag hälde upp på tallriken!

Ett hujedanemejlångt inlägg...

Jag känner mig som världens sämsta mamma. Det hela började med att jag gick till BVC kontrollen förra veckan, den vanliga 10månaders kontrollen.
Jag fick komma in till en barnmorska som jag aldrig träffat förut och efter vägning så såg hon på kurvan att han knappt hade gått upp i vikt sen vi var där sist. Hon gav mig bannor för att han inte åt tillräckligt och bra och när jag förklarade att jag fortfarande ammade i lika stor grad som förut samtidigt som jag försökte få honom att äta mer mat sa hon att det var just därför. Att Nando vaknar 3-4 gånger på natten reagerade hon på jätte starkt och sa att barn i den åldern måste få sova på natten, inte äta, och att det var därför han inte hade någon aptit på morgonen/dagen. Jag frågade hur det skulle gå till när han vaknar och VILL ha bröstet och blir HYSTERISK om han inte får det. Men då var tiden slut och jag skulle in på läkarkontroll. Hon bokade in en ny tid för ”matprat” två veckor senare med min vanliga barnmorska som jag ju förut inte har fått någon hjälp från. På vägen hem gick jag förbi biblioteket och lånade en bok om mat för barn och en bok om ”sova hela natten”. Jag började läsa om Anna Wahlgrens metod för att få små barn att sova 12timmars nätter. Den verkar hysteriskt hurtig och med minutiösa rutinscheman och där man ska ”buffa” ”solfjädra” ”bekräfta” ”påminna” m.m. Jag fattade ingenting från början men resultatet verkade ju alldeles underbart så jag har nu nästan läst klart hela boken.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Bl.a. ska man första natten hålla i barnet på ett speciellt sätt så att det lugnar sig och det kan ta upp till 45 minuter innan barnet gör det. Det känns oerhört skrämmande! När barnet sedan har lugnat sig ska man sedan gå ut ur rummet samtidigt som man säger en ramsa som man själv valt ut. Och ja, det är massor av grejer man ska göra som jag inte orkar beskriva här men det verkar jäkligt komplicerat samtidigt som hon skriver att det är jätte viktigt att man vet till 100 % att det funkar.

Jaja, i alla fall så har jag försökt att förklara för Junior vad det hela handlar om. Jag har översatt vissa partier i boken och han tycker nog att det låter lite skumt men om det nu är en beprövad metod så kan vi prova men, typ , att det är jag som måste vara drivande. Ja, det är ju jag som har läst boken. Vet inte om jag klarar av att vara den drivande.

I natt gjorde vi i alla fall alla fel man kan göra. Utan att ha bestämt oss så tänkte jag före läggning att jag skulle ”testa” hur det gick att inte ge bröstet utan låta honom somna av sig själv. Självklart protesterade han men då ramsade jag lite på måfå en ramsa som jag kom på just då. Inte alls uttänkt och förberett och 100 % säker på att det skulle funka. Det funkade inte. Efter en stund som kändes som en evighet, med Nando rullandes runt arg som ett bi blandat med lite glatt småprat ibland, slutade det i riktigt förtvivlat gråt. När jag kände att, nu är han riktigt ledsen, tappade jag modet eftersom jag ju egentligen inte visste vad jag höll på med. Det slutade med att jag tog med honom ut till soffan och lät honom somna vid bröstet. Totalt misslyckat.

När han somnat pratade jag med Junior om att vi i alla fall kunde försöka inte låta honom ammas när han vaknar på natten.

Vid 02. vaknade han och jag tog upp honom ur sängen innan han hann bli arg eller sur (enligt Anna ska man aldrig ta upp ett skrikande barn ur sängen eftersom det då bekräftar barnets farhågor om att det är farligt i sängen) och tänkte att han kanske kunde somna om bara av att ligga i sängen mellan oss (som om han helt plötsligt skulle tycka det var ok?). Det tyckte han inte, utan började förtvivlat gråta och då försökte jag få Junior att reagera. Det blev bara pannkaka av allt ihop att Junior försökte göra någon slags variant av Annas metod utifrån det jag har berättat men utan sitt sammanhang kändes allt bara otroligt fel. Jag började ångra hela grejen och efter en massa gråt och förtvivlan fick han komma till bröstet i alla fall. Junior så klart asförbannad på mig för att jag utsatte honom för den prövningen och jag själv med självkänslan i botten.

Finns det inget sätt att vänja av med nattamning som inte innebär en massa gråt? Har fram tills BVC besöket mest tänkt att det var mitt problem att han vaknade och ville äta på natten och tyckt att jag kunde stå ut med det men nu är det ju inte mig det handlar om utan om Nandos bästa. Bevisligen äter han inte tillräckligt med mat och det är amningens fel! Nattamningens framförallt! På dagarna kan man ju alltid underhålla med annat för att göra mellanrummen mellan amningarna större och ge mat först och amma sen men på natten är det främst en trygghets grej.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Det ända som jag vill göra nu är att hålla honom tätt intill och känna hans varma lukt och säga att jag älskar honom över allt i världen. Men det skulle ju bara väcka honom. Egentligen är det en ganska egoistisk grej överhuvudtaget! Mysigt som sjutton att vara det någon längtar efter. Men egentligen är det ju trygghet han längtar efter och det skönaste för honom skulle antagligen vara att vara trygg med att sova själv, slippa bli störd av att vi ligger och trängs bredvid.

Vet inte varför jag delar med mig av det här HÄR men känner väl att jag inte orkar låtsas att allt är perfekt jämt.

Nando går!

Balkonghäng

Upp och Ned

Senaste dagarna har präglats av sekundersnabba humörsvägningarna. Nando börjar bli mer och mer medveten om att världen inte styrs av honom och att allt inte är och blir som han vill. Det stör honom skulle man kunna säga. Jag måste medge att jag börjar känna igen mer och mer av hans envishet från mig själv när jag var liten. Jag var otroligt bortskämd med uppmärksamhet som första barn, första barnbarn osv. Jag känner igen mig i hans bestämda blick och kommer ihåg hur arg jag kunde bli för minsta lilla som inte blev precis som jag ville ha det. Jag kunde t.ex. bli jätte irriterad om jag satt jätte skönt mot någons axel eller i någons knä och denne bytte ställning. Kommer ihåg att det kändes som om allt var förstört och aldrig kunde bli så bra igen som det var. Håller fortfarande nästan tvångsmässigt på och ändrar ställning på huvudkudden i flera minuter innan jag kan sova så lite av det där med att det ska vara som man vill sitter nog i livet ut. Har även varit bra på att ha aldeles för höga förväntningar på saker och ting vilket både vänner och familj har fått erfara när besvikelsen sätter in för att det inte blir som man föreställt sig. Men det har jag iallafall blivit bättre på, att inte förvänta sig för mycket och låta saker bli som de blir.

Panorama Egg

Hittade fina fynd när jag var och hälsade på i stöket i morfars gamla hus där mamma och moster håller på och röjjer. Se vad mer som händer där HÄR. Är som allra gladast över ett guldfärjat väggur i trä som kommer upp här så fort den har fått en värdig plats här hemma! Bland allt möjligt skräp (bl.a. tappade tänder från alla vi barnbarn och hundar, gamla nappar, kartongbitar som kan vara bra att ha för att skriva upp saker på osv.) så hittade jag även två fina tittägg. Tror aldrig jag har sett ett i verkligheten förut!

Skogspromenad

Var på landet några dagar och var tvungen att gå ut och pröva lyckan igen. Visserligen är skogarna kring landstället inte kända för att vara svampskogar men man hur som helst så är det ju alltid skönt att komma ut i skogen lite. och inte en enda svamp den här gången heller men lite blåbär hittade vi iallafall. Brorn som inte är intresserad av svamp men destomer av skog hängde med.

Ylle väntade tålmodigt när det plockades blåbär.

Olle hittade någon slags forntida soptipp.

Vi tog vägen längs museejärnvägens banvall tillbaka. Hade gärna tagit ett dopp vid slutet om vi haft handduken med.

Hemma fanns det några som gillade blåbärsfynden!

Äntligen har mina böcker fått komma ut ur garderoben! Jag har fått en bokhylla! Det var ett av fynden från min morfars vind som håller på att rensas ur i detta nu.

Igår var jag ute i skogen med min vän Crilla för att försöka plocka lite svamp eller blåbär. Vilket vi hitta. Om vi nu hitta. Och det gjorde vi, typ tre blåbär var! Hallå! Ska det inte vara alldeles knökat i skogen nu? Jaja, det var iallafall trevligt att komma ut och andas skogsdoft! Nando fick följa med, utan vagn för första gången. Har köpt en ERGOnomisk bärabarngrej där man kan ha barnet på mage, rygg eller sidan. Vi provade alla lägen och tillslut somnade han på min rygg. Fungerade ganska bra förutom att jag typ inte ville böja mig ned för att plocka de få bären jag hittade med risk för att han skulle vakna. Men tåls absolut att testas igen!

Har funderat mycket hit och dit. Vad jag har den här sidan för egentligen och vad jag ska skriva om. Har fått kommentarer av folk som aldrig skulle lägga upp nått privat på en sida som vem som helst kan se och visst.. Det är ju sant att VEM SOM HELST kan komma in och läsa men vem fan är intresserad som inte känner mig? Känns som om jag egentligen mest skrivit för min egen skull, som ett minne och sen är det en bonus att man kan få kommentarer någon gång ibland. Har också svårt att ta ställning i frågan kring att skriva ut namn på folk man känner och speciellt ens barn. Har ju skrivit det massor med gånger men periodvis under lite mer tvivlande stunder växlat mellan diverse smeknamn. Orkar inte mer. Ska det vara så får det vara... Den som ogillar får väl göra det. Och om nu Nando skulle misstycka när han blir stor så får jag väl ta det då. Värre saker kan väl hända än att ens mamma skriver offentliga minnesanteckningar från ens barndom. Önskar att min mamma hade gjort det! Hade varit spännande att läsa nu! Så from now on... Nando it is.

Barcelona

Nu är vi hemma igen från Barcelona och vi har haft det jätte bra. Min bror som redan varit där i en vecka hade haft värmebölja men när vi kom var det som tur var lite svalare och ganska molningt till och från. Det var skönt för det kan verkligen bli jätte varmt där på sommaren.
Det var konstigt att vara tillbaka efter så många år och det tog några dagar innan jag började komma in i den speciella stämningen som råder där. Gatuartisterna längs las Ramblas, alla turister, vackra byggnader, gratiskonserter, den underbara parken Ciudadella som alltid är full av liv. Där träffas cirkusartister, capoeiragrupper och andra för att träna under de svalare kvällarna och på söndagarna är det där det händer.

Nando tog sina första försiktiga steg en dag när vi höll oss inne i skydd från värmen. 4-5 steg sen ned på knä igen och aldeles till sig av sina egna framgångar! Nu går han lite stadigare men fortfarande försiktigt och mest på kul. För att ta sig fram är det fortfarande krypa som gäller.

Vi åkte bara till stranden en gång och då var klockan redan över sex på kvällen. Efter denna dundersommar hemma i Sverige kändes det som om solen inte var det viktigaste den här resan.

Nando har tidigare varit lite blyg inför Morbror Jocce men efter några dagar under samma tak var det inga problem. Mysigt att vila sig mot en mjuk kalufs!

Staden som vi åkte till för att bada heter Badalona dit kan man ta sig med tåg, tunnelbana eller spårvagn. Olle hade testat alla resevägarna och rekomenderade spårvagnen tillbaka. Genom staden såg vi flera målningar på väggarna föreställande dörrar eller fönster.

Den här gatan är en av de första minnena jag har ifrån Barclona. Det var på den gatan jag och min kompis Eva fick bo hos fyra peruanska bröder under de dagar vi tillbringade i staden. Det var sommaren 2003, året innan jag åkte dit för att läsa spanska. Då bodde jag också några dagar hos dom innan jag hittade ett eget rum att hyra.

Söndagsmys i park Ciudadella.

En dag tog vi linbanan upp till toppen av parken Monjuic där det liggen ett slott. Därifrån har man en fantastisk 360 graders utsikt.