Nu har Nando snart gått två hela veckor på dagis. Måste säga att det inte känns helt bra. Det är som om fröknarna inte har någon lust att verligen lära känna barnen och det kanske inte är så konstigt om man ska sluta om en vecka eller bara är vikarie för en kort period men jag tycker att för barnens skull så kan man väl i allafall försöka? Känns som om de är mer fokuserade på att städa och administrativa uppgifter än att leka. När jag kommer dit så blir jag typ överöst av barn som vill sitta i mitt knä och visa upp saker och det är ju skit kul! Hur kan man inte tycka om det? Känner mig ledsam över tanken på att Nando kanske känner sig ensam på dagarna. Jag ser ju att han har kul när jag kommer och att han har lärt sig massor, redan första dagarna märktes stor skillnad, men jag skulle önska att de var lite mer familjära! Iallafall med de små barnen! Jag vet inte, det kanske är jätte löjligt att tänka så här men det känns bara inte helt bra i magen när jag lämnar honom. Jag hoppas verkligen att de hittar några bra förskolelärare till vår avdelning så att det blir bättre annars kommer jag nog att vilja byta. Tittade föresten på arbetsförmedlingen om det fanns några annonser där men hittade inga. Hmmm...

Kände gråten i halsen på väg till dagis imorse. Kändes helt fel att lämna honom själv med helt okända människor och 6 timmar! Och inte blev det bättre av att jag möttes av fröken som redan bar på fem andra barn. Men Nando reagerade knapt när jag vinkade och sa "Nu ska jag gå" och "Heeej dååååå!". Han bara vände sig om tittade sig nyfiket omkring. Underbara barn!!! Hade han brutit ihop hade jag också gjort det. Jag var tvungen att smygkika över staketet en stund och när jag smög mig iväg var hela gruppen samlad på trappan fullt upptagna med en liten sångstund.

Vid 12-tiden ringde de och sa att Nando precis somnat, i famnen på fröken, och nu låg och sov på madrassen. En förskolelärare från en annan avdelning var där och hjälpte till så idag var de tre personal på 10 barn. Det lönar sig att vara "jobbig". Det hade iallafall gått jätte bra och jag behövde inte komma fören vid tre!

Jahapp! Va ska man göra nu då?!

Jag blir så otroligt provocerad av en tjej i min klass. Så fort någon säger något om genus börjar hon sucka och när vi pratade om ojämlik arbetsfördelning i hemmen så började hon med sitt "men jag tycker inte barn är ett jobb" och "jag älskar att laga mat". Men hallå! Det är för fan visst ett jobb att ta hand om sina barn om än ett otroligt roligt jobb för det allra mesta och obetalt om man räknar ekonomisk men visst fan är det ett jobb! Jag blir så trött på människor som har svårt att fatta. Är jag minoritet när det gäller de här åsikterna eller? De allra flesta som jag umgås med är väldigt medvetna och tycker precis som jag men vad tycker egentligen alla andra? En annan tjej i min klass tyckte att det var så roligt att ha fått en av varje så att hon kunde köpa rosa prinsessaker också. Hon menade att man ju inte kunde gå och tänka på hur man gör och säger hela tiden. Det är klart man kan! Om man vill att nått ska förändras här i världen!

Jag pratade med chefen för vårt dagis idag. Inte om genusfrågor men om hur de tänker egentligen. Imorgon är det meningen att Nando och en till liten kille ska vara sin första dag själva på dagis och det känns inte särskiljt tryggt med bara en ordinarie. Tydligen har de lagt ut två annonser om förskolelärare för omgående anställning men hon kunde inte ge några klara besked om när osv.

Dagis

Igår funderade jag starkt på att lägga ned bloggen men idag känner jag att jag kanske behöver den ändå. Första dagen på dagis. Inskolning. Var helt slut när vi kom hem och var tvungen att sova en stund på soffan istället för att kolla reprisen av bygglov!

Vet inte riktigt vad jag ska tycka. Hade ganska höga förväntningar så kanske därför jag blev besviken. Det är bara en av tre ordinarie som jobbar 100%. En är sjukskriven på halvtid pga graviditet och den andra är sjukskriven på heltid och ska sluta innom kort pga reumatism. Och sen kunde jag inte låta bli att reagera på hur icke existerande genusperspektivet var i frökens kontakt med barnen. Tror kanske att jag är lite extra på hugget med sånt för att det är något jag själv tänker på väldigt mycket. Men när fröken tyckte att "Sara som är så duktig" kunde visa de nya killarna eller riktat till Nando "jaaa traktorn brukar killarna gilla, framförallt pojkarna leker med den". Vet inte om jag överreagerar...? Och sen på sångstunden sjöng de "tre ellefanter ballanserade" och då var det så klart pappa elefant (den var ju störst), bebisellefanten (den var ju minst) och sist men inte minst (nä för det var ju bebiselefanten) så var det mammaelefanten. Aaaah. Men det kanske är för tidigt att börja introducera för barnen att verkligheten inte alltid ser ut så för alla barn. Att vissa kanske har två pappor eller att pappa kanske inte alls är störst.

Jaja. Det var ju bara första dagen så jag får väl ge dem en chans!