torsdag 12 november 2009

Hjärnspöken, eller?

Varför har jag en känsla av att alla tittar dömande på mig när jag är ute på stan? Att folk tittar vet jag ju för det gjorde jag också så fort jag såg någon komma med en barnvagn och inte minst om någon lyfte upp sitt barn på pendeln till exempel. Då kollar man ju! Och jag vet att folk inte kollar för att de anklagar en för nått utan för att det är spännande med barn. Men ändå kryper det i mig och jag undviker så mycket jag kan att titta tillbaka mer rädsla för att få mina farhågor bekräftade.

Igår var jag på öppna förskolan för första gången. Det var en arrangerad föräldraträff och vi var sex mammor där med våra bebisar. Jag var jätte förväntansfull! Mest för att få träffa andra mammor och höra hur det går för dem men också för att få se andra bebisar! Jag har ju knappt sett några andra bebisar sen Nando kom så jag har inget att jämföra med! När jag kom dit var två redan där och satt på golvet med sina bebisar framför sig. De såg hur säkra ut som helst och jag satte mig mittemot med Nando och frågade försiktigt huhuhur gamla deras var och de svarade utan att visa särskilt mycket intresse… Sen kom det några till som såg lite mer osäkra ut bland annat en tjej från Irak och en från Colombia som bara hade bott i Sverige i ett år och båda verkade jätte gulliga. Barnmorskan frågade hur det gick för alla med amning och allmänt hur vi tyckte att det var att vara mammor. Det var inte riktigt någon som vågade säga nått utan mumlade bara att allt gick bra… Jag hade massor av frågor men jag vågade inte fråga för att inte verka dum. Jag hade velat veta hur deras bebisar var och vad dom gör på dagarna. Själv går jag runt med dåligt samvete för att jag längtar tills Nando ska sova så att jag kan hålla på med mina grejer. Jag tror att jag måste börja inse att jag inte kan göra allt det jag sett framför mig. Att jag kanske måste låta Nando ta tid. Jag fick en känsla av att de andra mammorna gör massa saker med sina bebisar men jag fattar inte vad? Vad finns det att göra? Jag menar antingen är han ledsen och då försöker jag göra honom glad och då somnar han. Visst han är vaken och glad mer och mer och då kan man ju leka lite men han sover ju ändå mestadels av tiden bara man håller i honom. Vi ska ses igen nästa vecka så då kanske jag vågar fråga...

Idag så har jag i alla fall gjort i ordning ett täcke på golvet där Nando kan rulla runt. Det krävdes en avstädning först och självklart var Juniors första kommentar när han kom hem ändå en grymtning om att hundarna lägger sig med Nandos grejer men jaja...

2 kommentarer:

  1. Hej Lisa!
    jag vill bara att du ska veta att om du är sugen på en fika igen, eller ses över en middag eller bullbak så är det bara att skicka iväg ett sms!
    Jag vill jättegärna vara med dig och Nando, och om du får ont om tid att ta dig utanför dörren någon dag så kan jag alltid komma hem till er
    Jag förstår frustationen du känner över att inte ha andr mammor att prata med och än kan jag ju inte vara den mammakompisen du vill ha men snart så! :) då kan vi hitta på saker tillsammans med killarna som babyrytmik eller barnvagnsbio eller något liknande.
    Och du, snart är det julmarknader! Om du är sugen på att kika på en sådan så säg bara till! :) Jag finns här att både prata och umgås med.
    Kramar till er båda!
    Mona

    SvaraRadera
  2. Hej lisa! jag har internet igen!

    Det känns sådär i början,man inbillar sej att alla tycker något om en när man kommer med barnvagnen....jag kände så ganska ofta i början men det försvinner...nu bryr jag mej inte alls. Och det är lätt att känna att alla gör massa saker hela tiden,men det gör väl isåfall du också? Du var ju på den där träffen tex,det är ju jättebra att ens orka masa sej iväg på en sån.Det är ju lätt att ha massa föreställningar om hur det ska vara och allt man ska göra och sen när det inte blir som man trodde blir man på något sätt besviken på sej själv...fastän man inte gör något fel. Det tar ju ett tag att vänja sej och det blir lättare och roligare ju äldre de blir.

    SvaraRadera