Igår var dagen då vi tog avsked av min älskade morfar. Han gick bort den 28:e december, bara två dagar innan vi åkte till Brasilien, men jag har inte orkat skriva något om det än. Det känns så förfärligt tomt. Specielt nu känns det så defenetivt på något sätt. Sen vi kom hem så tänker jag på honom varje gång jag går förbi hans rum eller när jag ser kroken där hans handuk brukade hänga och varje gång vi sätter oss för att äta så hinner jag tänka att jag ska gå och väcka honom. Och ibland är det som om jag fortfarande kan höra hans rosliga andetag och tassande steg på väg ut i köket för att leta efter en sup. Det känns så konstigt att han inte kommer hem mer. Och sorgligt att hans generation inte finns kvar! Han var den sista av tio syskon och igår på begravningen hade kusiner till min mamma kommit från hela sverige. Nu är det dem som får föra historierna om kvarnen där deras föräldrar växte upp vidare. Om hur det var på den tiden när det fortfarande fanns kolmilor och dalkullor och man cyklade till nästa stad för att dansa till Kalle Jularbo.
Samtidigt som jag känner en jätte stor sorg är det trotts allt mest glädje jag känner när jag tänker på honom. Att jag har fått lära känna honom på nära håll de här åren som han har bott hos oss och att jag har fått höra alla dom där historierna!
Jag kommer alltid att ha hans finurliga leende starkt i minnet.
Älskade morfar, vila i frid.
Så otroligt fint du skriver om din morfar, och om hans generation.
SvaraRaderaKolmilor, dalkullor och att man cyklade till nästa stad för att dansa till Kalle Jularbo - ja, så var det för mina föräldrar också, fast de gillade mer jazz. Uj vad det cyklades kors och tvärs genom landet på den tiden....
Jag tror du har haft tur som har fått bo i ett generationsboende :)
Ja Lisa, så fint du skriver. Jag förstår att det är tomt och sorgligt nu men vad fint att ni fick ha Tårta kvar så länge, och vara varandra så nära de sista åren.
SvaraRaderaKram från Fox-Cilla
Christina: Tack! Min morfar berättade ofta om hur det var när han var liten så miljön och den tiden känns lite som en saga för mig. Nära men lite sagolik på nått sätt! Som om han växte upp i en annan värld så annorlunda som allt var på den tiden! Nu när han inte finns längre känns det än mer så. Ja jag är jätte glad för att ha fått bo i fler generationer på det viset, det känns verkligen unikt!
SvaraRaderaCilla: Tack! Ja det är jag jätte glad för. Han var en underbar människa! Kram!