Ett hujedanemejlångt inlägg...

Jag känner mig som världens sämsta mamma. Det hela började med att jag gick till BVC kontrollen förra veckan, den vanliga 10månaders kontrollen.
Jag fick komma in till en barnmorska som jag aldrig träffat förut och efter vägning så såg hon på kurvan att han knappt hade gått upp i vikt sen vi var där sist. Hon gav mig bannor för att han inte åt tillräckligt och bra och när jag förklarade att jag fortfarande ammade i lika stor grad som förut samtidigt som jag försökte få honom att äta mer mat sa hon att det var just därför. Att Nando vaknar 3-4 gånger på natten reagerade hon på jätte starkt och sa att barn i den åldern måste få sova på natten, inte äta, och att det var därför han inte hade någon aptit på morgonen/dagen. Jag frågade hur det skulle gå till när han vaknar och VILL ha bröstet och blir HYSTERISK om han inte får det. Men då var tiden slut och jag skulle in på läkarkontroll. Hon bokade in en ny tid för ”matprat” två veckor senare med min vanliga barnmorska som jag ju förut inte har fått någon hjälp från. På vägen hem gick jag förbi biblioteket och lånade en bok om mat för barn och en bok om ”sova hela natten”. Jag började läsa om Anna Wahlgrens metod för att få små barn att sova 12timmars nätter. Den verkar hysteriskt hurtig och med minutiösa rutinscheman och där man ska ”buffa” ”solfjädra” ”bekräfta” ”påminna” m.m. Jag fattade ingenting från början men resultatet verkade ju alldeles underbart så jag har nu nästan läst klart hela boken.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Bl.a. ska man första natten hålla i barnet på ett speciellt sätt så att det lugnar sig och det kan ta upp till 45 minuter innan barnet gör det. Det känns oerhört skrämmande! När barnet sedan har lugnat sig ska man sedan gå ut ur rummet samtidigt som man säger en ramsa som man själv valt ut. Och ja, det är massor av grejer man ska göra som jag inte orkar beskriva här men det verkar jäkligt komplicerat samtidigt som hon skriver att det är jätte viktigt att man vet till 100 % att det funkar.

Jaja, i alla fall så har jag försökt att förklara för Junior vad det hela handlar om. Jag har översatt vissa partier i boken och han tycker nog att det låter lite skumt men om det nu är en beprövad metod så kan vi prova men, typ , att det är jag som måste vara drivande. Ja, det är ju jag som har läst boken. Vet inte om jag klarar av att vara den drivande.

I natt gjorde vi i alla fall alla fel man kan göra. Utan att ha bestämt oss så tänkte jag före läggning att jag skulle ”testa” hur det gick att inte ge bröstet utan låta honom somna av sig själv. Självklart protesterade han men då ramsade jag lite på måfå en ramsa som jag kom på just då. Inte alls uttänkt och förberett och 100 % säker på att det skulle funka. Det funkade inte. Efter en stund som kändes som en evighet, med Nando rullandes runt arg som ett bi blandat med lite glatt småprat ibland, slutade det i riktigt förtvivlat gråt. När jag kände att, nu är han riktigt ledsen, tappade jag modet eftersom jag ju egentligen inte visste vad jag höll på med. Det slutade med att jag tog med honom ut till soffan och lät honom somna vid bröstet. Totalt misslyckat.

När han somnat pratade jag med Junior om att vi i alla fall kunde försöka inte låta honom ammas när han vaknar på natten.

Vid 02. vaknade han och jag tog upp honom ur sängen innan han hann bli arg eller sur (enligt Anna ska man aldrig ta upp ett skrikande barn ur sängen eftersom det då bekräftar barnets farhågor om att det är farligt i sängen) och tänkte att han kanske kunde somna om bara av att ligga i sängen mellan oss (som om han helt plötsligt skulle tycka det var ok?). Det tyckte han inte, utan började förtvivlat gråta och då försökte jag få Junior att reagera. Det blev bara pannkaka av allt ihop att Junior försökte göra någon slags variant av Annas metod utifrån det jag har berättat men utan sitt sammanhang kändes allt bara otroligt fel. Jag började ångra hela grejen och efter en massa gråt och förtvivlan fick han komma till bröstet i alla fall. Junior så klart asförbannad på mig för att jag utsatte honom för den prövningen och jag själv med självkänslan i botten.

Finns det inget sätt att vänja av med nattamning som inte innebär en massa gråt? Har fram tills BVC besöket mest tänkt att det var mitt problem att han vaknade och ville äta på natten och tyckt att jag kunde stå ut med det men nu är det ju inte mig det handlar om utan om Nandos bästa. Bevisligen äter han inte tillräckligt med mat och det är amningens fel! Nattamningens framförallt! På dagarna kan man ju alltid underhålla med annat för att göra mellanrummen mellan amningarna större och ge mat först och amma sen men på natten är det främst en trygghets grej.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Det ända som jag vill göra nu är att hålla honom tätt intill och känna hans varma lukt och säga att jag älskar honom över allt i världen. Men det skulle ju bara väcka honom. Egentligen är det en ganska egoistisk grej överhuvudtaget! Mysigt som sjutton att vara det någon längtar efter. Men egentligen är det ju trygghet han längtar efter och det skönaste för honom skulle antagligen vara att vara trygg med att sova själv, slippa bli störd av att vi ligger och trängs bredvid.

Vet inte varför jag delar med mig av det här HÄR men känner väl att jag inte orkar låtsas att allt är perfekt jämt.