Varför kan man aldrig få vara 100% glad över vart man är. Alltid ska man längta någon annanstans. När vi precis hade kommit till Brasilien längtade jag jätte mycket hem och till den svenska sommaren. Men när det började närma sig slutet på vår resa så kändes det som om vi gärna hade kunnat stanna några veckor till. Nu är vi hemma och det är jätte skönt på massor av sätt men ändå så längtar jag tillbaka. Men jag antar att det är så det är att ha två hem på så olika platser och så långt ifrån varandra.

På väg hem...

Här är lite bilder ifrån vår resa hem!

Sista dagen var det många som ville ta farväl. Terezinha hade ordnat en avskedslunch och Tia Deta och hennes son med familj var där.

 En avskedskram av Nandos syssling. 

Och så kom det svåra avskedet av våra små älsklingar! Jag har nu fått rapporter om att de har fått flytta hem till Tio Marcelos pappa som har en liten gård med flera höns och andra djur. Jag hoppas att de har det bra!

Till flygplatsen åkte vi så många som det fick plats i bilarna. Två bilar fulla!

Nando sprang av sig ordentligt. Det var väl de sista krafterna för klockan var redan långt efter läggdags.

Det blev ett tungt avsked och Nando sa när vi kommit in till passkontrollen och vi hade vinkat adjö en sista gång "Mamma dom älskar mig!" Det måste vara en härlig känsla att vara älskad av så många! 

 Och trötta var vi. Nando somnade innan vi hunnit lyfta! Själv lyckades jag inte sova en blund...

När vi kom fram till Lissabon var det mitt på dagen och vi åkte direkt till hotellet och dumpade våra väskor innan vi åkte in till stan på jakt efter ett lunchställe. Ett tips, ska du äta lunch i Lissabon och kyparn ställer fram t.ex. bröd, nån sås eller kanske några ostbitar som du inte har beställt, fråga om de ingår innan du smakar på dem! Vi gjorde misstaget att äta av brödet de ställde fram och för det fick vi betala 4 € extra. Fick bara ett litet utbrott och kallade kyparna för Ladrão! (typ tjuvar) vilket de inte gillade. Det var bara att betala och komma ihåg det till nästa gång. Min bror som också varit i Lissabon nu i sommar sa visserligen att om man inte äter av de extra grejer som de ställer fram så lägger de på samma summa i någon slags servicekostnad så det bästa tipset är kanske "ät inte på turisthak om du inte vill känna dig lurad efteråt".

 Efter lunchen gick vi på en promenad upp i de gamla delarna av Lissabon och det är verkligen vackert!

Nando somnade på vägen. Jag hade gärna själv lagt mig någonstans just då så trött jag var efter nästan två dygns vaken tid.

Här är en liten film ihopklippt av små snuttar filmade av misstag när Junior trodde att han fotograferade med min telefon.

Det har aldrig varit skönare att komma fram till ett rent, fräscht hotellrum! Vi hade beställt en natt på Lutecia, ett hotell som vi stannade på vid mellanlandningen på väg till Brasilien förra gången och det var verkligen en lyckträff! Nära tunnelbanan för att åka in till stan, super fräscht, sköna sängar, god frukost och trevlig personal. Där sov vi gott inför nästa etapp mot Sverige!

Fars dag och dags att resa hem

Sista dagarna har varit lite stressiga med allt vi velat hinna med innan vi ska åka hem. Nu har dagen för hemresan kommit och vi håller på för fullt med att organisera våra väskor medan Terezinha förbereder en avskedslunch. Idag är det dessutom farsdag här i Brasilien!

Castelo Brennand

Mitt i all stress med allt vi vill hinna göra innan hemresan till Sverige hann vi klämma in ett litet snabbt besök till slottet och muséet Castello Sao Joao som jag berättade om tidigare och som är grundat av konstnären Brennand.

Först gick vi och tittade på den colombianske konstnären Fernando Boteros utställning "Dores da Colombia" med målningar som beskriver det våld som människor utsatts för historiskt sett och som fortfarande är en del av vardagen i Colombia. Det var förbjudet att fotografera inne på utställningen men här är några bilder av motiven som jag hittat på nätet.

Det var censurerat för barn under 10 år på grund av de hemska motiven så Junior stannade utanför med Nando

Området kring slottet var väldigt vackert och det var synd att vi hade så knappt med tid för annars hade jag gärna gått runt och tittat lite i parken.

De här små skulpturerna stod i ett otroligt vackert antikt skåp. Jag älskar det handmålade mönstret i bakgrunden!

Den sista byggnaden vi besökte var Ricardo Brennands samling utav vapen, rustningar och konst ifrån hela världen.

När min mamma var i Brasilien med oss för två år sedan var vi på väg till det här museet men då var det stängt. Det var synd för jag tror att hon hade gillat det!

Praya da pedra preta do Xareu

Förra torsdagen åkte vi till stränderna Itapuama och Xareu för att spendera vår näst sista helg vid havet. Vi började med att åka till Itapuama och hotellet där vi skulle stanna lördag-söndag men då det inte gick att pruta på prisen begav vi oss iväg för att undersöka alternativa övernattningsställen. Junior känner väl till stränderna och byarna längs kusten även om mycket har hänt sedan han surfade där i sin ungdom. Från landsvägen svängde han in på en lerig liten väg som till synes inte tycktes leda någonstans, men när vi kom fram till slutet av vägen fann vi Praya da Pedra Preta do Xareu vilket betyder "Stranden med Svarta Stenen från Xareu", en strand med klippformationer som bildade naturliga små bassänger längs strandkanten och där det var rent och nästintill folktomt. Jag blev förälskad direkt och när vi efter bara 5 minuters promenad kom fram till ett litet vandrarhem bara 10 meter ifrån strandkanten men i skydd av en lite bergsknalle kunde det inte bli bättre. I baren på undervåningen satt surfungarna och gjorde i ordning sina brädor inför eftermiddagens surfsession.  

Rummet var väldigt enkelt men hade det mest väsentliga; Säng, Fläkt och TV och när vi hade dörren öppen kunde vi se vågorna välla in över bergsklipporna.

Vandrarhemmet hade fyra rum och i två av dem bor familjen som äger vandrarhemmet. När det är högsessong flyttar lilla familjen upp till ett annat litet hus så att de kan hyra ut deras rum också. Alla familjemedlemmar surfade och den yngsta var ett riktigt litet yrväder på 4 år.

När det var lågvatten blev det små dammar överallt fulla med pytte fiskar. Det regnade ganska mycket under dagarna vi var där men mellan regnskurarna sprack himlen upp och vi kunde gå på upptäcktsfärd.

Familjens hund Cocinha blev Nandos bästa kompis under tiden vi var där och han kallade henne för "min hund". Hon väntade valpar vilken dag som helst och var superlugn och barnvan.

På vandrarhemmet kunde de erbjuda frukost, lunch och middag och maten var supergod. Det var typiska Brasilianska rätter som böngryta och soltorkat kött eller dagens fiskfångst med färska bönor. Alla måltider ackompanjerat med färsk juice.

Junior var väldigt förkyld när vi åkte till stranden men sista dagen kände han sig frisk nog att följa med de andra ut bland vågorna.

Nando och Cocinha var trogna följeslagare och Vandrarhemspojken blev lite svartsjuk emellanåt och förbjöd oss att röra hans hund. Han själv var inte lika kärleksfull mot henne utan kunde rätt som det var ge henne en spark eller sätta sig på hennes rygg för att leka cowboy.

Efter lunchen plockade vi ihop våra grejer och åkte för att möta upp med de andra på en strand som heter Calhetas och ligger i en vik med höga berg bakom. Vägen dit ledde upp och ned för branta lervägar. Det kan inte vara så kul att ta sig dit eller därifrån regniga dagar!

Där man ser fiskebåtarna ligga förtöjda är stranden. Ifrån stället där vi stod kunde man åka någon slags linbana ner i vattnet. Jag blev väldigt sugen men Nando hade somnat i bilen och de andra hade redan väntat på oss i flera timmar så det får bli nästa gång.

Vi längtade redan tillbaka till vår drömstrand Svartastenstranden och våra nyfunna kompisar...