Kände gråten i halsen på väg till dagis imorse. Kändes helt fel att lämna honom själv med helt okända människor och 6 timmar! Och inte blev det bättre av att jag möttes av fröken som redan bar på fem andra barn. Men Nando reagerade knapt när jag vinkade och sa "Nu ska jag gå" och "Heeej dååååå!". Han bara vände sig om tittade sig nyfiket omkring. Underbara barn!!! Hade han brutit ihop hade jag också gjort det. Jag var tvungen att smygkika över staketet en stund och när jag smög mig iväg var hela gruppen samlad på trappan fullt upptagna med en liten sångstund.

Vid 12-tiden ringde de och sa att Nando precis somnat, i famnen på fröken, och nu låg och sov på madrassen. En förskolelärare från en annan avdelning var där och hjälpte till så idag var de tre personal på 10 barn. Det lönar sig att vara "jobbig". Det hade iallafall gått jätte bra och jag behövde inte komma fören vid tre!

Jahapp! Va ska man göra nu då?!