Hjärnspöken, eller?

Varför har jag en känsla av att alla tittar dömande på mig när jag är ute på stan? Att folk tittar vet jag ju för det gjorde jag också så fort jag såg någon komma med en barnvagn och inte minst om någon lyfte upp sitt barn på pendeln till exempel. Då kollar man ju! Och jag vet att folk inte kollar för att de anklagar en för nått utan för att det är spännande med barn. Men ändå kryper det i mig och jag undviker så mycket jag kan att titta tillbaka mer rädsla för att få mina farhågor bekräftade.

Igår var jag på öppna förskolan för första gången. Det var en arrangerad föräldraträff och vi var sex mammor där med våra bebisar. Jag var jätte förväntansfull! Mest för att få träffa andra mammor och höra hur det går för dem men också för att få se andra bebisar! Jag har ju knappt sett några andra bebisar sen Nando kom så jag har inget att jämföra med! När jag kom dit var två redan där och satt på golvet med sina bebisar framför sig. De såg hur säkra ut som helst och jag satte mig mittemot med Nando och frågade försiktigt huhuhur gamla deras var och de svarade utan att visa särskilt mycket intresse… Sen kom det några till som såg lite mer osäkra ut bland annat en tjej från Irak och en från Colombia som bara hade bott i Sverige i ett år och båda verkade jätte gulliga. Barnmorskan frågade hur det gick för alla med amning och allmänt hur vi tyckte att det var att vara mammor. Det var inte riktigt någon som vågade säga nått utan mumlade bara att allt gick bra… Jag hade massor av frågor men jag vågade inte fråga för att inte verka dum. Jag hade velat veta hur deras bebisar var och vad dom gör på dagarna. Själv går jag runt med dåligt samvete för att jag längtar tills Nando ska sova så att jag kan hålla på med mina grejer. Jag tror att jag måste börja inse att jag inte kan göra allt det jag sett framför mig. Att jag kanske måste låta Nando ta tid. Jag fick en känsla av att de andra mammorna gör massa saker med sina bebisar men jag fattar inte vad? Vad finns det att göra? Jag menar antingen är han ledsen och då försöker jag göra honom glad och då somnar han. Visst han är vaken och glad mer och mer och då kan man ju leka lite men han sover ju ändå mestadels av tiden bara man håller i honom. Vi ska ses igen nästa vecka så då kanske jag vågar fråga...

Idag så har jag i alla fall gjort i ordning ett täcke på golvet där Nando kan rulla runt. Det krävdes en avstädning först och självklart var Juniors första kommentar när han kom hem ändå en grymtning om att hundarna lägger sig med Nandos grejer men jaja...